Frågan är som alltid om man ska se den eller inte. Damernas detektivbyrå, som film alltså. Vi bokälskare ställs ständigt inför detta dilemma – se filmen och bli besviken, eller inte se den och bli utanför snacket.

Många gånger väljer jag det sistnämnda. Det är så oerhört jobbigt att få sina egna bilder krossade av ett filmteam som helt uppenbart inte alls fattar hur just det där huset, den där människan, den där scenen måste ha sett ut. Få är de gånger då jag verkligen gått ut ur biosalongen och känt mig tillfreds över vad de åstadkommit. Nej, film är bättre som film. Utan någon bok att förstöra.

Damernas detektivbyrå var också en helt enkelt underbar bok. Man blev glad av den. Det var nästan så att jag önskade att jag hade något mystiskt fall som Precious Ramotswe litet beskedligt kunde hugga tänderna i. Sedan kunde vi dricka te tillsammans. Okej, är mer av en rödvinsälskare men blev litet av en te-drickare under läsningen faktiskt. I alla fall nästan.

Kanske måste man se den ändå…

Kulturgäspningar:

• Att "I väntan på Godot" STÄNDIGT sätts upp år efter år, på Dramaten, Stadsteatern och alla privatteatrar landet runt, som en säker men tråkig kassako, trots att det finns så många andra, fräscha pjäser att köra på. Herre Gud, det var kul de tio första gångerna. I love Becket men hallå – gå vidare! Våga vinn! (Ps: Han har skrivit andra pjäser OCKSÅ! Visste ni det?)

• Att den blåögda grabbligan alltid regerar på våra teatrar. Pissar de inte på väggarna till Dramatens lilla After-ski-pub så springer de runt och löper i Se och Hör och uttalar sig "djupt" (här krävs en blinkande smajlis så att alla förstår ironin) om den dramatiska känslan i "I väntan på Godot". Tröttsamt. Grabbigt. Jobbigt. Utvecklas, snälla! Gör något, stånga mig. Var pappalediga. Diska. Get a life! Gå i terapi. Eller något annat vettigt…

• Att vi alla går på dumheterna och betalar för dem. Samtidigt som vi upplever oss som kulturella. Sorgligt, Sverige, sorgligt.

"Nahid Persson Sarvestanis film är helt enkelt oupphörligt fascinerande" skriver Maaret Koskinen i DN.

Jag måste se den! Filmen om Farah Diba, en gång drottning av Iran skulle fascinera oavsett. Men nu, i detta spännande upplägg, där två kvinnor med helt olika perspektiv men ändå i viss mån med samma erfarenhetsbas, möts, blir det oerhört laddat. Bara bilden av de två kvinnorna tillsammans är så stark, vända från varandra, men ändå så kroppslig nära varandra…

Gillade också Astrid Söderbergh Widdings vackra, välskrivna OCH informativa recension i SVD. Sådana är man inte bortskämd med. Tack Astrid!

Jag bara måste se Revolutionary Road! Väninnan och jag bestämde oss för att gå snart när vi hade en lucka. Men när? När? I Stockholm plockar man fram sin nötta och fullklottrade almanacka för att pressa in sina toalettbesök. Det gör mig så frustrerad ibland. Anledningen till att jag först flyttade till Stockolm var ju just denna – att jag kan gå på bio, teater, utställningar, föreläsningar när jag vill.

Och så vill jag men hinner inte… Moment 22 minst sagt.

Vi enades hur som helst om att DiCaprio varit fel för rollen i Titanic – på tok för tonårshullbeklädd för Winslets vackra kvinnlighet. Vilket märkligt par!

Kanske stämmer de ändå perfekt för varandra i detta spännande drama om ett par i kris?

Nej, det är bare å gå helt enkelt!

Och kanske toppa besöket med ett glas vin och en stormig diskussion om parsamhetens djävulskap och självförverkligandets problematiska natur.

"/…/En tragisk, stiliserad sorge­sång över människans hopplösa längtan efter någonting annat." enligt DN:s Kerstin Gezelius. 

Underbart!

En riktig njutare för mig som Lugn-idol är Allvarligt talat i radions P1 där lyssnare får skriva in med sina frågor och Kristina Lugn svarar. Och som hon svarar. Ingenting är för oviktigt, ingenting är för banalt eller svårt. Allt tas om hand med varliga händer och uppriktighet i orden.

Men det mest fantastiska med Lugn är ändå att hon så gott som alltid undviker de redan upptrampade stigarna och vågat ger sig in i tankemässiga snårskogar.

I ett program ville en lyssnare med en högtidligt formulerad fråga ha svar på vad Kristina Lugn menade med uttrycket att hon ibland "hängde upp sina tankar på ett klädstreck". Lugn svarade med sin sedvanligt släpiga röst att det hade hon absolut ingen aning om. Hon hade nog bara sagt eller skrivit så för att hon tyckt att det lät bra helt enkelt.

Så enkelt kan det vara. Också.

Väninnan och jag gick på Lugn-pjäs förra veckan på Stadsteatern. Nu mår jag mycket bättre med Clarie Wikholm, Lennart Jähkel och Tomas Bolme i rollerna. Det var en pjäs som vimlade av tragiska gestlater med Barbro – som efter många år blivit kickad från dansbandet och ersatt av Saltgurkan, en snygg, ung brutta – som dramats övergivna nav.

Och trots att ångesten ligger som en varm filt över hela blomtapetkulissens ensemble, blir det ändå de rena gapflabben som överröstar. Snoppskämt, sexskämt, kalsongskämt – visst går det hem hos publiken (där vi nog höjer medelåldern med en hel del år min kära väninna och jag) men nej, det hela vill liksom inte lyfta från buskisträsket. Och nog bidrar Tina Råborg till detta med sitt enorma och fanatiskt tröttande överspel? Kvar blir en fruktansväd slutscen då det hela blir så obehagligt intensivt att det nästan är svårt att sitta kvar trots att det så uppenbart snart är över.

"Synd på så mycket finfin ångest och uppsluppen medkänsla." skrev Lars Ring i sin recension Svd.

Sant. Å andra sidan är Clarie Wikholm ändå alltid Claire Wikholm. Lika trovärdig som alltid!