Debattartikel publicerad på Politikerbloggen, 2008-06-12
När jag gick en kurs för några år sedan, mötte jag Janne. Han var 56 år och arbetade som redigerare på ett företag, samtidigt som han vikarierade som gymnasielärare. Han var omtyckt och nådde goda resultat i elevgrupperna.
Janne tog nämligen med sig det han arbetade med, rykande aktuellt, rätt in i klassrummet. Mål- och betygsdokument blev plötsligt begripliga för eleverna och fick relevans. Arbetslivet dök upp bakom skolbänken. Uppgifterna pekade ut mot verkligheten.
Men nu skulle Janne petas och en behörig lärare skulle anställas. För Janne var obehörig med sina fem år vid universitetet, sin 30-åriga yrkeslivserfarenhet och sina sex år som lärarvikarie.
Det här är inte ett debattinlägg om att obehöriga lärare är bättre än behöriga. Men genom alliansens stelbenta förslag om att endast behöriga lärare skall få fast anställning blir diskussionen om den heliga behörigheten angelägen.
“Behörighet” har idag blivit ett mantra som kastas ut för att frambringa en ökad yrkesstatus för oss pedagoger. Samtidigt får Lärarhögskolorna svidande kritik och även om kvaliteten säkerställs i framtiden, stänger ändå det snäva behörighetskravet dörren för många meriterade människor med gedigna ämneskunskaper — människor som genom sin erfarenhet utanför skolans värld har mycket att ge.
Frågan vi borde ställa oss idag är alltså inte om läraren är behörig, utan om han är kompetent och hur skolan då skall kunna behålla honom.
I Jannes fall var vägen till behörighet lång. Först krävdes att han kompletterade med ett och ett halvt års studier av ännu ett ämne, sedan fordrades Lärarhögskolans pedagogikpoäng. Det innebar fem terminer av heltidsstudier och ett saftigt studielån på det gamla.
Det var inte värt det, tyckte Janne och vem kan klandra honom?
Vägen till lärarlegitimation måste helt enkelt bli mindre krokig, mer ändamålsenlig och anpassningsbar än idag. Erfarenhet måste gå att validera mot högskolepoäng, adekvata och mer komprimerade pedagogikkurser på deltid införas och en mer individuell bedömning av personens reella kompetens genomföras.
Naturligtvis skall inte en person utan ämneskunskaper stå bakom katedern och givetvis krävs det en särskild utbildning för de lärare som skall undervisa exempelvis barn i yngre åldrar i läs-, skriv- och matematikkunskaper. Men på högre stadium måste det finnas utrymme för lärare som har använt sina ämneskunskaper i det arbetsliv som vi förbereder eleverna för.
Det är synd att våra politiker inte öppnar upp pansardörren mellan arbetsliv och skola och lockar in fler kunniga och erfarna inspiratörer från exempelvis näringslivet, utan istället stänger dem ute med klumpiga lagförslag. Journalister, ingenjörer, ekonomer, socionomer, är viktiga resurser som slösas bort till följd av den formella behörighetens svårgenomträngliga djungel.
Vill vi se skolan som en central del av och i ett modernt kunskapssamhälle — ja, då måste vägarna till lärarauktorisation bli fler, mer individanpassade och mindre gropiga. Och mycket mer välkomnande för duktiga människor som bevisat att de kan och vill undervisa. Det skulle bidra till en enorm statushöjning av ett av samhällets viktigaste yrken!
Filippa Mannerheim