Publicerad i Aftonbladet 20081201
Filippa Mannerheim: Alla tonåringar förstår inte alltid lärarens bedömningar
För tre år sedan blev jag nedkallad till rektorn. En elev var missnöjd med sitt slutbetyg i svenska och krävde det högsta betyget på skalan. Han hade knåpat ihop en "anmälan" mot mig, skriven med ett sådant generande naivt och bristfälligt språk, att dokumentet i sig hade fungerat som bevis för min oklanderliga bedömning. På det nationella provet, rättat av en annan lärare, hade eleven fått betyget godkänd. Han kände sig nu kränkt och orättvist behandlad.
Om igen diskuteras nu möjligheten för elever att överklaga sina betyg. Denna gång kommer kraven från centerpartiet och kristdemokraterna.
I demokratins namn borde detta också vara en självklarhet, då betygsättning de facto är myndighetsutövning. Men problemet är uppenbart – överklaganden om "fel" betyg kommer sannolikt att dugga tätt vid varje terminsslut, när denna praxis väl blivit etablerad på skolorna. För det är nu inte alltid så att alla tonåringar förstår lärarens bedömning.
Min erfarenhet som lärare är, att det är hos de elever som opponerar sig mest, som den största diskrepansen mellan synen på den egna förmågan och de faktiska kunskaperna finns. Att ge dessa elever juridiska redskap för att driva sin sak, är ett säkert sätt att bädda för enorma sammanstötningar skolledningar, lärare och elever emellan. Redan i dag ägnar vi lärare orimligt mycket tid till att resonera fram och tillbaka med några få rättshaverister med grandios självbild.
Det är nu heller inte så att vi har problem med att lärare sätter för låga betyg, i synnerhet inte på många friskolor där höga betyg verkar ses som en måttstock för kvalitet. Alla lärare som sätter IG vet vilken enorm arbetsbörda detta genererar i form av ilskna föräldrar, upprörda elever och långa och många underlagsdiskussioner. På många skolor är det praxis att den betygssättande läraren, vid sidan av sin ordinarie undervisning, är skyldig att driva extrakurser för de elever som inte klarat godkänt i ämnet. Många är de lärare, som därför litet försynt petar upp sina elever på ett högre betyg än befogat, för att slippa detta gigantiska, självpålagda (och obetalda) extraarbete.
Märkligt nog är det dock ingen, mig veterligen, som velat överklaga något av dessa överbetyg som haglat över eleverna i skolkonkurrensens Sverige. I en värld där skolorna slåss om elevpengen är betygsinflationen redan ett faktum.
Att lärare ständigt bär på rädslan att bli anmälda, utredda och granskade kan knappast vara bra för eleverna. I stället krävs helt andra garantier för rättvisa betyg, så som medbedömare vid examinationer, utbildning i betygsättning vid lärarhögskolorna och mer tid för levande diskussioner lärare emellan, för att säkra en likvärdig bedömning. Men det kräver tid. Och tid är pengar.
Hur slutade då historien med eleven som anmälde mig? Jo, skolledningen gick på min linje. Nästan. För efter två timmars diskussion kom rektor fram till att det slutbetyg jag satt var korrekt, men att vår skola ändå skulle bekosta en prövning för eleven.
Varför? Ja, inte vet jag. Kanske för att det redan utan möjligheten att överklaga fanns en rädsla att eleven, som faktiskt var förskräckligt påstridig, skulle gå ännu längre än en anmälan i sin envishet att skaffa sig höga slutbetyg.
Filippa Mannerheim