Recension publicerad i Dalademokraten, Opinion och Kultur, 2008
Det tar ett tag att vänja sig vid Gerda Anttis mångordiga, filosoferande berättarröst men efter bara några sidor av förtroligt småpratande varken vill eller kan man släppa taget. Min man David är en kärlekshistoria mellan ett åldrande par och jordnära som en robust och välsutten träpall men för den sakens skull varken banal eller okomplicerad.
Som vanligt är det vardagsdramatiken som Antti väljer att skildra och det gör hon med en imponerande precision.
Sjuksköterskan Marit är barnlös änka men gifter om sig på gamla dar och flyttar in hos den 13 år äldre storbonden David i hans släktgård. Marit är väl medveten om att hon stiger rakt in i ett redan möblerat liv, där ”släktblodet rinner i dikena och sjöarna” och där gårdens röst alltid är starkast. När hennes kraftfulle David blir svårt sjuk efter en olycka bestämmer hon sig för att sluta sitt jobb men vet innerst inne att hon ska hitta på något eget att göra, utöver att vårda den alltmer nedbrutne maken. Marit tar det dock litet vackert. Det är hennes strategi. Och efter lirkande och kvinnlig list får hon, trots motstånd från man och styvfamilj, igenom sitt projekt – en skönhetssalong.
Den enkla handlingen skapar inte romanens styrka. Det gör istället de övertygande personporträtten, som huggna ur jordbrukarägornas stenbumlingar, perspektivet manligt mot kvinnligt, de korthuggna dialogerna som verkar i kontrast till Marits uttömmande inre monologer. Samtidigt som Marit är en rationell maka som följer det givna mönstret för hur en åldrande hona omgiven av uppblåsta och självsvåldiga hannar bör föra sig, är hennes tankar om ditt och datt vassa som nyslipade moraknivar. De slagfärdiga resonemangen om karlar som tror sig vara något alldeles extra, om kvinnor som lider av svagsnällhet och män som med sin ”stöddighetsgen” har det manliga draget att alltid säga nej till allt, är fyllda av gammaldags tvärsäkerhet och en stor portion humor.
Så när Davids son Peje tillsammans med sin intrigerande fru Alice äntligen skall få den efterlängtade sonen – arvingen – efter två obehövliga flickebarn och i hemlighet arbetar för att få bort den försvagade fadern och hans ”nya” kvinna från gården, får Marit nog. Hon blir så arg att hon får lust att gå och välta en gravsten.
På många sätt är Min man David en roman om en handlingskraftig och själsstark kvinna. Paradoxalt nog är det samtidigt ett kraftfullt slag för – inte emot – kvinnors självskrivna underordning gentemot män. De politiskt reaktionära värderingar som genomsyrar boken och lägger dess grund är allt annat än tilltalande. Vissa resonemang, exempelvis om våldtagna tonårsflickors egen skuld känns rent av omdömeslösa. På samma gång bidrar de faktiskt, i all frispråkighet, till ett gediget, ärligt och omsorgsfullt tecknat kvinnoporträtt, titeln till trots.
Filippa Mannerheim