Publicerad i Skolvärlden onsdag 14 januari 2009
Först var det absolut skolplikt genom poliser och tvångshämtning. Nu heter moderaternas lösning på elevskolk istället »nätskola« hemifrån. Snacka om kovändning.
Enligt en kartläggning från skolverket förra året skolkade så många som 1 600 grundskoleelever helt från skolan minst en månad. Nu vill en arbetsgrupp inom moderaterna satsa på internetbaserad distansundervisning för »skoltrötta« och långtidsfrånvarande elever. Det får man kalla ett förslag i tidens anda – bort med resursslösande (läs överflödiga) lärare och in med datorer istället. För ungdomarna »finns ofta på nätet«, som riksdagsledamoten Mats Gerdau (m), ordförande i arbetsgruppen, uttryckte sig i Svenska Dagbladet häromveckan.
Så praktiskt. Och kostnadseffektivt. I alla fall för kommunen och skolan som – om detta förslag går igenom – bekvämt kan skaka av sig det svåra och tidskrävande arbetet med skolvägrande ungdomar med blott en laptop och en tjusigt formulerad åtgärdsplan.
Men nog känns förslaget som en pedagogisk baklängesvolt. Visst gillar många barn att surfa, som Gerdau så riktigt gör gällande. Enligt min egen erfarenhet gärna på sajter som YouTube och 1?000 apor, men kanske inte riktigt med samma iver på Nationalencyklopedins nätupplaga. Resultatrika självstudier är en mognadsfråga, något som kräver stor självdisciplin, koncentration och egen drivkraft. Med andra ord är moderaternas idé möjligtvis något för de redan självgående, snarare än för dem som i dag inte klarar ämnena ens med befintligt lärarstöd.
I Sundbyberg utanför Stockholm har man prövat en helt annan modell. 2004 startades projektet »Nollvision mot otillåten frånvaro i Sundbyberg«, ett personalintensivt teamarbete där skolan, socialtjänsten, bup och poli-sen samverkar med konkreta, individanpassade insatser för att förebygga och motverka skolket i skolorna. Ett självklart syfte med arbetet har varit att få tillbaka hemmasittarna till skolan – något som man för övrigt lyckats mycket bra med.
Men tiderna förändras och detta har nu uppenbarligen blivit ett föråldrat synsätt, i alla fall om man frågar Gerdaus moderata arbetsgrupp. De vill istället »bygga upp en relation på de ungas villkor«, vilket tydligen görs bäst virtuellt med eleverna på behörigt avstånd på andra sidan bredbandskabeln.
Att lägga ett förslag som går ut på att våra hemmasittande ungdomar fortsätter att sitta hemma, om än med en dator, känns inte som något annat än en illa maskerad metod att sopa de resurskrävande elevernas problem under musmattan. Och kanske också att spara en slant så här i kristider.
Filippa Mannerheim