Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap, inriktning lärande och undervisning, berättar om vikten av att läsa och skriva för att lära – i alla ämnen:
”Att lära sig läsa innebär långt mer än att erövra ett extremt flexibelt och kraftfullt sätt att tillägna sig information. Det innebär en förstärkning och vidareutveckling av hjärnans möjligheter och förmåga att ta in, tolka, förstå och hantera information också på ett generellt plan oavsett informationens format.
Utvecklingen av läsförmåga verkar trigga en utveckling av hjärnan och positivt påverka minne, abstrakt tänkande, tidsförståelse osv. Detta kommer ovanpå det som utvecklas mer direkt genom läsande: ordförråd, begreppsförståelse och kommunikationsförmåga.
En elev med god läskunnighet har därför stora fördelar i sitt lärande. Därför stämmer det inte, att det inte spelar så stor roll HUR man tar in information. För det gör det. I det långa loppet är just läsande och läskunnighet extremt kraftfullt och en extrem fördel för någon som lär. Och motsvarande gäller för ’systerförmågan’ skrivkunnighet och skrivande.
Korrelationerna mellan att ’lära sig olika kunskapsinnehåll’ och ’utveckla sitt läsande-och-skrivande’ är alltså extremt starka. Som en spiral, där en ökning på ena sidan ger en ökning på andra. Det finns i huvudsak inget kraftfullare verktyg för lärande än läs-och-skrivkunnighet. Det går inte att ersätta med ’annat’.
När det handlar om utbildning i skolan är att risken för låg litteracitet avseende text är så oerhört mkt större än för visuella och talade format som båda är biologiskt primära. Bara genom att finnas bland andra människor lär sig ett barn prata och förstå talat språk, utan att direkt undervisas. Samma gäller grundläggande hantering av visuella format. Barn ritar huvudfotingar, ansikten osv. och tittar på avbildande bilder och skapar mening ur dessa utan att undervisas om det. I huvudsak alla 4-6-åringar tar sig ’av sig själva’ en bra bit förbi motsvarande analfabetnivå vad gäller det visuella och kan komma vidare från detta i viss mån ’på egen hand’.
För text däremot finns inga grunder som utvecklas ’bara så’, inget som kickar igång en grundläggande förståelse. Det måste till stöd av vuxna med målet att hjälpa barnet med detta, annars förblir barnet analfabet avseende skrivet språk. Det behövs vuxna, som vet både hur mycket tid och möda som ofta krävs för detta svåra, att bli läskunnig, och hur viktigt, och ofta belönande, det är för den som når det.
Därför behöver läsa-skriva ha en särställning i skolan.
Och därför är det oroande när Skolverket driver framställningar som ”istället för att skriva kan elever lika gärna göra en film, eller berätta muntligt, eller rita en skiss, för att visa sitt kunnande”. Eller när man förmedlar förslag som går ut på att skönlitterära texter i skolan gärna kan bytas ut mot till exempel visuellt eller muntligt berättande. Variation, alltså olika format som kompletterar varandra – absolut – det finns inga argument mot detta, varken professionellt (lärare) eller vetenskapligt. Tvärtom. Men så som utvecklingen är, har det blivit nödvändigt att värna särställningen av det skrivna språket i skolans kontext.
I alla fall om vi vill värna skolans kompensatoriska uppdrag och avvärja uppkomsten av en ny(gammal) klassklyfta avseende kunskap och makt.”
Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap, inriktning lärande och undervisning
