Foto: Klara Lindholm
För några år sedan gjorde jag en intervju med en skolbibliotekarie. Hon berättade om en händelse som etsat sig fast i henne och som hon kom att tänka på under vårt samtal. Bara någon vecka tidigare hade en elevgrupp i årskurs sju fått i uppdrag av sin lärare att göra ett eget arbete. I samband med det kom de lufsande till skolbiblioteket, lutade sig över lånedisken, spände ögonen i bibliotekarien och levererade sin fråga med myndig stämma:
‒ Har’u en bok om URDJUR?
Då svaret dröjde någon sekund för länge från den lätt förvånade bibliotekarien lämnade ungdomarna raskt lånedisken för att istället sätta sig vid en av bibliotekets datorer och googla. Sökordet blev: ”urdjur”, berättade bibliotekarien (som smugit sig fram för att kunna vara behjälplig.)
Wikipedia blev ungdomarnas första träff och bibliotekarien såg med förfäran på då eleven som styrde spakarna vid datorn utan pardon kopierade hela artikeln om urdjur, med blåmarkerade länkar och allt och klistrade in den i ett worddokument, utan att ändra en stavelse. Copy and paste rakt framför hennes ögon.
‒ Inte för att de över huvud taget skummade igenom artikeln men jag vill betona att den var ganska avancerad för årskurs sju, berättade skolbibliotekarien bekymrat för mig. (När jag själv gick in för att kika litet på hur en urdjursartikel på Wikipedia kan se ut, kunde jag bland annat läsa att:
”/…/urdjuren är en parafyletisk grupp och ett samlingsnamn för diverse olika encelliga eukaryota organismer”.
Kanske var det denna version som urdjursgruppen kopierat in i sitt arbete? )
Nåväl. Gruppen började nu hojta om att de behövde information om amöbor också, varvid en liknande procedur sattes gång – de googlade på amöbor, hittade wikipediaartikeln och klippte in den under urdjursartikeln i dokumentet.
Plötsligt tittade en av gruppmedlemmarna på instruktionerna från läraren och utbrast:
‒ Vi behöver ju bilder också!
Sagt och gjort: Google bildsök!
Men då eleverna sökte bilder med sökordet ”amöbor” fick de även en del… mer eller mindre suspekta bilder i träfflistan, berättade skolbibliotekarien för mig. Något som uppenbart fick dem ur balans. De började fnissa och peka, hojta och tappade helt fokus på uppgiften tills en av dem pekade på en av bilderna:
‒ Kolla! Kolla! Det där är nog en amöba! Den tar vi!
De övriga protesterade vilt.
‒ Nej! Är’u dum! Den måste ha mer färger ju, annars blir det inte snyggt!
Efter mycket om och men och en del dryftande om vilka färger en amöba bör ha för att platsa i ett elevarbete, lyckades gruppen hitta några tjusiga bilder i regnbågens alla färger som de var nöjda med. Med några snabba kortkommandon kopierade de in bilderna i sitt arbete.
‒ Förhoppningsvis var det amöbor på bilderna men jag är verkligen inte säker, berättade skolbibliotekarien plågat.
Sedan, förklarar hon, havererar elevernas hela projekt!
Skolbibliotekets färgskrivare är nämligen trasig!
Eleverna ryar, skolbibliotekarien springer som ett skållat troll för att försöka laga den och så äntligen börjar maskinen spotta ur sig papper under noggrant övervakande av elevgruppen som tillslut, med en stor pappersbunt i näven, rusar tillbaka till sin lärare. Uppdraget de fått är slutfört!
Alltmedan skolbibliotekarien förvirrat och småsvettig av stress dimper ned på en stol och undrar vad det var som egentligen hände.
‒ Det värsta är, säger hon förtroligt till mig efteråt, är att hela proceduren tog – SJU minuter. Ja, vad ska man säga…
Anekdoten är extrem och därför litet småkomisk. Men samtidigt finns oändliga exempel på när elever hamnat i situationer där de av olika skäl klipper och klistrar, reproducerar information utan att förstå och/eller producerar (ibland väldigt tjusiga) elevprodukter utan att något egentligt lärande är involverat.
I Jonna Giotas forskningsöversikt Individualiserad undervisning i skolan (2013) kan vi läsa om ”individualisering” som blivit ett populärt begrepp i skolan de senaste åren. Samtidigt som det i praktiken ofta likställts med just ”eget arbete”.
Eleverna har blivit utelämnade åt sig själva och sin egen förmåga att söka kunskap för att nå läroplanens mål men långt ifrån alla klarar av att planera sitt eget lärande, menar Joanna Giota.
Mycket tyder också på att detta har lett till försämrade resultat i svensk skola. (Enligt Jan-Eric Gustafsson, professor i pedagogik har en av de största förändringarna i svensk skola varit att lärarna lämnat katederundervisningen till förmån för ”eget arbete”. Sverige ligger näst högst bland OECD-länderna vad gäller just eget arbete och då Norge – inspirerat av Sverige – började arbeta på samma sätt, föll deras resultat lika snabbt som här.)
Har lärarna övergett klipp-och-klistra-generationen?
Och söker man på nätet ser man också hur eleverna ber varandra om hjälp:
”Hjälp mig fuska på engelska B!
Det är så här att jag ska göra en recension på min engelska b. Ska läsa en roman på engelska… Eftersom jag är grov dyzlektiker plus att jag har lite tid plus en masa andra kurser tex. läsa en roman på svenskan dessutom samtidigt! Hur ska jag göra för att få de se ut som jag läst boken rakt igenom, utan att ha gjort de? Gillar inte fuska men det absolut sista utvägen känns det som. Finns det någon här som har bangat på att läsa ut någon bok ni ska läsa men endå lyckats lura en lärare att du gjort de endå?”
…och får hjälp – på ett eller annat sätt:
”Använd vaga utryck som inte är specifika för just en bok. ”Författarens fängslande beskrivningar gav boken ett liv som tillsammans med huvudpersonens ständiga kamp gjorde att jag tyckte det var en väldigt intressant bok och jag skulle varmt rekommendera den”
Detta säger i princip ingenting om boken utom att det fanns en huvudperson som gjorde något och att författaren beskrev något dvs det skulle funka på 95-99% av världens böcker.
Kan man sedan lite om boken kan man självklart göra betydligt mer. Lägg dit några namn 3 viktiga händelser i boken samt hur den sluta och du kan skriva en utmärkt recension som i princip inte säger något. Har själv fåt beröm av lärare för utmärkta recensioner av böcker jag aldrig ens öppnat.
Sedan skulle jag inte kalla det fusk. Testet är att skriva en recension inte att läsa en bok och det är skrivandet av en recension ni testas på inte er läsförståelse. Lika lite som det är fusk att skriva alla rätt på ett prov utan att ha läst kurslitteraturen eftersom man redan viste vad det handlade om.”
När jag läser om hur ungdomar tipsar varandra om olika sätt att fixa fram godkända skolprodukter utan att åka fast, slår de mig att det de söker där ute på nätet är kanske just det lärarstöd, de kollektiva samtal och diskussioner de i själva verket borde fått av oss – i klassrummet!
Kanske handlar detta till syvende och sist om:
1. Vilka frågor vi lärare ställer/vilka uppdrag vi ger våra elever
2. Vilken bild vi ger av vad kunskap och lärande är.
3. Hur närvarande vi lärare är under elevernas lärprocess