Maken och jag hyrde två filmer i helgen. Tvivel med Maryl Streep (vilken otrolig karisma den kvinnan har!) och favoriten Philip Seymour Hoffman. Filmen var vansinnigt bra! Sådär bra att vi var tvugna att pausa litet här och var mitt i för att diskutera, vilket inte alltid känns behövligt. Att det kändes att den var baserad på en pjäs gjorde absolut ingenting.
Sedan var det dags för Revolutionary Road, en film jag länge velat se. Självklart somnade jag mitt i. Att vara yrkesarbetande morsa tar på krafterna.
– Nåja, det var nog lika bra, meddelade maken litet spakt dagen därpå. Du hade bara fått vatten på din feministiska kvarn om hur illa det är ställt med manssläktet.
Sedan ställde han sig och diskade.
Gissa vem som ska hyra den filmen igen! Verkar vara en toppenrulle!