För några veckor sedan fick jag i uppdrag att recensera en ungdomsroman om rasism och utanförskap. Med stigande frustration tog jag mig igenom sörjan av PK-dumheter. Författarinnan var en välkänd svenne-tant, boende i de finare delarna av Stockholm. Bara det borde i rimlighetens namn fått förlaget att dra öronen åt sig,(ska HON skriva om hur det är att vara invandrare???) men icke. Själv funderade jag hela tiden på om författarinnan överhuvudtaget hade träffat någon under 40 år, de senaste 30 åren.
Storyn var så banal: Skötsamma och snälla invandrarungdomar som flyr på tunna madrasser för att nå lyckan i ett annat land. Väl där pluggar de järnet i skolan men blir såklart vansinnesmobbade av elaka svenska, blonda barn som till och med låser in deras bebissyskon i en gammal stuga och tuttar på. I köket står den goda, väna invandrarmamman och rör i den näringsriktiga men ack så tunna soppan med en träslev – en soppa som tillreds i en järngryta hon släpat med sig från hemlandet. Ibland får familjen bröd till soppan. Ibland inte.
Alla vi som någon gång haft med barn och unga att göra vet att rasism oerhört sällan yttrar sig på detta grova, vidriga överdrivna sätt. I alla fall inte enligt min erfarenhet som lärare för ungdomar som nyligen kommit till Sverige. O nej, här är vi svenskar så mycket mer subtila. Inte heller står mina elevers mammor med stora järngrytor de släpat med sig från hemlandet och kokar tunn men näringsrik soppa till sin storfamilj. De går på McDonalds – precis som vem som helst för sjutton gubbar.
Och så den där tydliga uppdelningen mellan stygga svenskar och snälla och skötsamma invandrare och detta i en ungdomsbok som utger sig för att vara socialrealistisk! För det första är det inte trovärdigt, för det andra är det kränkande mot både invandrare och svenskar som inte får bli ”hela” människor i böckerna. Och för det tredje förstärker detta bara stereotyperna än mer. Här ser i alla fall jag ett övre-medelklassperspektiv som knappast någon tonåring i Sverige idag – flykting eller inte – kan känna igen sig, i hur politiskt korrekt det än må vara att skriva så.
Boken gjorde mig helt ärligt beklämd eftersom jag själv jobbat så oerhört mycket med skönlitteratur i undervisningen och vet vad den kan väcka för tankar och känslor.
Min recension blev inte nådig. Faktiskt litet för elak. Jag ombads skriva om den, vilket jag naturligtvis, skamset, gjorde. Rätt ska vara rätt. Det finns ingen anledning att bli så upprörd så att man själv går över gränsen.
Men jag hoppades ändå att detta var en bok som få skolbibliotek skulle välja att köpa in. För ungdomarnas skull.