I DN i dag kan vi läsa om mystiska upplevelser i gårdarna på Skansen. Stugvärden Rose-Marie Olsson berättar om läskiga skuggor ovanför pottskåpet och femton mörka figurer i ett hörn under dammsugningen. Tyvärr visade det sig vara några japanska turister. Vilket i och för sig är trevligt. Men inte lika häftigt som spöken.
Själv har jag stött på både och när jag jobbade som museivärd på Skansen för några år sedan.
Först spökena – en sann historia, jag lovar:
En tidig morgon satt jag och min kollega Helena i Väla Skola och drack kaffe innan öppning. Vi hade låst ytterdörren för att slippa jobbiga Lasse Berghagen-fans som ständigt irrade fel. Plötsligt hör vi dörren öppnas – kniiiirk – och någon som går längs hallen in mot oss i köket med långsamma steg.
-Hallå, vi har inte öppnat än! ropar Helena ut mot hallen.
Stegen stannar då upp. Det blir tyst.
– Hallåååå! ropar vi. Inget svar.
Vi reser oss upp, går gemensamt ut i hallen. Ingen där. Ytterdörren är stängd. Låst från insidan. Vi stirrar på varandra.
– Aldrig i livet att jag jobbar själv här någe mer! sa Helena till mig. Du fattar vem det där var va? Skollärarns fru, hon som hängde sig på vinden…
Och japanerna då? Jo, många sådana möten blev det. En gång tvingades jag gå catwalk i min pig-stass, längs grusgången vid Väla Skola, från furstubron ned till grinden, inte mindre än fyra gånger under smattrande kamerablixtrar och enorma applåder efteråt.
– Please, one more time, please!
Vad gör man inte för kulturen!