Den första sång jag lärde mig och kunde utantill som treåring var inte "Bä bä vita lamm". I min familj var det "Internationalen" som gällde. Också för barn. Och varför inte egentligen. Texten kan väl sägas vara litet krånglig men melodin är vansinnigt medryckande och taktfast. Alltså gillade jag den. Mycket.
På första maj placerades jag varje år på fars axlar med en röd vimpel i näven och blev sålunda en självklar del av arbetarrörelsens demonstrationståg. Alla i tåget sjöng för fulla muggar, några höll i plakat, många såg lyckliga och stolta ut, högtidligt tal hölls och så allt folk som stod runt om och tittade, litet respektfullt och aningens generat. Jag undrade alltid varför de inte fick vara med.
Far berättade att vi var sossar. Det var mycket finare än att vara "höger" – ett ord som han uttalade med en rysning. Länge trodde jag att "högern" var ond, nästan som Riddar Kato eller Tengil. (Idag vet jag att de inte förstår bättre… :-))
– Du röstar ju på höööögern, sa jag till min dagmamma, när jag blev sisådär sex år. Varför får inte ni ha ett tåg också?
– Vi kanske inte har samma behov att visa upp oss! svarade min dagmamma syrligt. Jag älskade min dagmamma, den finaste i hela världen. Och jag förstod att häri låg saker som jag inte rikigt kunde greppa. Än. Min dagmamma och Riddar Kato hade absolut ingenting gemensamt nämligen.
Frågan är om man någonsin kommer att greppa det hela, nu när vi fått ett nytt "arbetarparti" och allt..?
Här kommer hur som helst en hyllning till min underbare far och alla andra hjärte-sossar och det med barndomens favoritsång: "Upptillkampi", en härlig sång om några goda bär, (kanske hallon.)
"Upptikampi mot kvale, sista skriket det är. Ty internationalen åt alla lyckans bär. Upptikampi mot kvale sista skriket det äääär. Ty internationaaalen åt alla lyckans bäääär."