Hanne Kjöller slår huvudet på spiken igen. NOT!

Nåja, rubrikerna sätter man vanligtvis inte själv. Men ändå – var finns munkavlarna? frågar man sig då man läser Hanne Kjöllers ledare.

Det är som vanligt alltså. Kvinnan skjuter skarpt men fel. 

Stockholms stad har delat ut inplastade kort med stödpunkter om hur medarbetarna skall hantera mediekontakter. Punkterna på kortet uppmanar dem att inte ljuga, att hålla sig till fakta, att vara ärliga och att försöka undvika att bli upprörda och arga. Min man jobbar för Stockholms stad. Han har fått det där kortet att ha i plånkan. Varken han eller hans kollegor tyckte att det kändes som att få en munkavle, eller uppfattade det som att de inte fick kontakta journalistkåren. Snarare sågs kortens punkter som ett stöd för, ibland ganska svårhanterliga situationer, med hetsiga murvlar som till vilket pris som helst vill pressa fram icke existerande mustigt stoff till sina artiklar.  

Ärligt talat – what's the probleme, Kjöller?

Nej, jag förstår verkligen inte Kjöllers upprördhet eftersom jag för mitt liv inte kan hitta någon munkavle i punkterna eller någon indikation på att Stockholm stad anser att de anställda ska "prata mindre" som Kjöller skriver. Hur får kvinnan ihop det? Vad menar hon? Varför skriver hon så?

Ämnet i sig är naturligtvis oerhört intressant och ligger rätt i tiden. Med andra ord borde det verkligen finnas många bra exempel på det hon vill ha sagt. Men inte just det här.

Sorry Kjöller, verkligen! Du måste sikta på ett existerande mål, förstår du, innan du fyrar av. Det blir bättre så, nämligen.