– Nu ska här intervjuas! tänkte jag efter att ha fått ett nytt, fantastiskt roligt uppdrag i knät, dock innehållande många, djupa intervjuer med flera personer! Hurra!
Fast… Det där med bandspelare..? Alla verkar ha det. Utom jag. Och heter det verkligen så nu för tiden? Förmodligen inte. Jag är med andra ord hopplöst ute.
Kanske borde man införskaffa en sådan där liten minimal manick som alla mina kollegor/konkurrenter verkar springa runt med för att slippa skriva så att fingrarna glöder?
Samtidigt… Konservativ som jag är har jag satt i system att aldrig ha någon. Fick liksom lära mig på utbildningen att de där inspelningssakerna bara störde det kreativa flödet… Och förstörde kontakten mellan oss… Och bara gjorde folk nervösa… Och ibland gick sönder och vad gör du då, lille vän?
Men jag har märkt att jag liksom inte skriver lika fort som folk pratar längre. (Pratar folk snabbare idag än för tio år sedan månne?) Och knappast att folk är nervösa vid intervjuer, snarare tvärtom – de blir nervösa om de INTE får prata om sig själva! Och nog är det minst lika konstnärligt att ha en sådan där liten inspelningspinne, med sig väl? Och är det inte litet löjligt att ha konservativa hang-ups vid en så mogen ålder som 34?
Livet består verkligen av många, djupa frågor…