Efter artikeln ”När makten (nät)föraktar medborgarna” som jag skrev på Newsmill i februari 2013 blev jag överöst med läsarrespons. Via mejl eftersom redaktionen hade stängt kommentarsfälten. Ändå hade hundratals personer ansträngt sig och letat reda på min mejladress för att skicka synpunkter.
Några av dessa vill jag presentera här:
Yngve säger: ”Det känns skönt att jag inte är ensam om att tycka lika som dig. Jag har bestämt mig för att oxå gå in på flashback för att medverka med en sansad röst.”
Harald: ”Jag vill tacka dig för din artikel på Newsmill. Helt underbar. Jag skall spara den bland mina pärlor.”
Tomas skriver: ”Det var mycket längesedan jag läste något som gått så rakt in i hjärtat och träffat så mitt i prick. Tror du gjorde dig till tolk för väldigt många av oss ute i verkligheten. ”
Medan Lasse ger om ursäkt för att han av misstag råkade anmäla min artikel när han skulle ”gilla” den. 🙂 Han berättar sedan om att han själv bor i ett invandrartätt område och trivs jättebra. Men mår dåligt över att Jimmy Åkesson ”mosar politiker från alla läger då de inte alls vet vad de talar om”. ”Själv fick jag argumentera vilt mot en kollega som absolut tänkte rösta på SD pga deras motstånd mot Islam” skriver han. Detta måste vänstern ta åt sig annars går deras väljare över till extremhögern. ”
Alf skriver: ”Jag har precis läst din krönika om ”näthat”, och plötsligt ter sig denna grå Göteborgssöndag klart mycket ljusare. Du beskriver självklarheter i en krönika som borde vara onödig i ett förmodat demokratiskt land som Sverige, men som nu är viktigare än nånsin. Tack, Filippa!!”
Det kommer även viss respons från journalister. Inte särskilt många mejl och de flesta av de som skriver har idag lämnat yrket.
Journalisten Per skriver: ”Ville bara ta tillfället i akt och tacka dig för en fullkomligt lysande artikel! Så kärnfullt och klart har nog ingen hittills lyckats åskådliggöra vad det här egentligen handlar om. Hoppas den blir läst av många!”
Gunilla har jobbat i 40 år som journalist. Hon menar att hon nog oreflekterat arbetat som journalisten på Flashback. ”Som pensionär har jag fått den tid jag då behövt att läsa, undersöka, reflektera. Men det är så dags nu…. Fortsätt att skriva!” uppmanar hon.
”Skriv mer”, säger också Rikard. ”Din röst behövs.”
Flera, bland annat Eva, tycker att artikeln är ”modig” och och att fler journalister borde backat upp mig.
Många är dock oroliga för att min vågade artikel ska slå tillbaka på mig. Lars skriver: ”Frågan är ju bara hur många ’vänner’ du kommer ha kvar! Jobbet lär väl också ligga risigt till!”
Flera visar sin uppskattning för Flashback som forum. Litet generade ser många fördelar med möjligheten att få uttrycka sin röst anonymt och interagera med andra.
Gunnar: ”Sedan är min erfarenhet att Flashback (förutom vissa forum där) är faktiskt väldigt bra och den som kan uttrycka sig bra vinner ju för det mesta debatterna. Idioter är också idioter när det gäller att formulera sig”.
Per Olov beskriver själv Flashback så här: ”Bilden av till exempel Flashback är mer komplex än så som den vanligtvis beskrivs. Jag följer på lediga stunder en del av diskussionerna och i flera av trådarna är innehållet väldigt bra – välskrivna inlägg och motiveringar av åsikterna som förs fram. Blandat med galningar som pratar om den internationella judiska konspirationen eller det snara muslimska övertagandet av makten i Sverige.”
Några som skriver till mig presenterar sig som sverigedemokrater. Flera av dem skriver att de är arga över journalistkårens ”översittarattityd”. Stefan menar dock att alla från olika läger ”har ett gemensamt ansvar för att försöka skapa sans”.
Och Ann skriver: ”Som mor till två arga unga män känns det skönt att be dem läsa din artikel när mina egna argument tar slut.”
Niclas citerar en ledare av Lena Andersson: ”Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från.”
Hanna skriver ett långt och positivt mejl. Hon skriver att hon själv alltid varit för en bred tolkning av yttrandefriheten samtidigt som hon inte ville låta hat och ren rasism stå oemotsagd. ”Nu vet du också att det finns åtminstone EN till som agerat på samma sätt och som dessutom blev ganska förvånad över att ha funnit en hel del nya vänner istället för enbart slumpmässigt anonyma meningsmotståndare i nätets utkanter.” Hon undertecknar sitt mejl: med ”//Hanna väletablerad tös som blivit ”näthatare” på Flashback! 🙂 ”
Åke skriver tröstande och uppmuntrande: ”Din röst är i n t e svag, den är stark genom att den är så nyanserad.”
Marianne pratar om att fler med henne börjar vakna och inse att det finns ett slag ”nätvaroplikt”.
Många berättar sina livshistorier, sina drömmar och framtidsprojekt, om sina sjukdomar, utanförskap, egna försök att bidra till ett gott samhällsklimat. Några berättar anekdoter om människor i deras närhet som de anser ”gestaltat värdegrunden” och på vilket sätt de har inspirerat dem.
För mig var det en fantastiskt läsning i all sin brokiga rikedom.
Tack alla för era generösa svar!
/Filippa